Lunginflammation!

Idag fick vi lära oss att ett CRP-värde är fördröjt med ungefär ett dygn. Alltså det CRP som tas idag ger en bild av hur det var igår. Hmmmm… snurrigt. Det hade vi ingen aning om. Det gör det ännu konstigare att ingen gjort en lungröntgen tidigare. När sköterskan tar CRP idag ligger det på över 250! Nya prover tas för att skicka till labbet, då kan en mer exakt siffra ges på infektionsvärdet. Några timmar senare kommer svaret och mitt CRP har stigit till 440 (det skall vara mindre än 8).

Läget är stabilt idag men jag känner mig väldigt, väldigt trött och slö. Jag har ont och vill helst inte förflytta mig om jag kan slippa. Jag får syrgas hela tiden och dropp. Varje timma får jag inhalationer med koksalt och Ventolin. Varje timma tas också nya prover – som tur är kapillärt. Med syrgas är saturationen bra – mellan 95 och 100 hela tiden. Utan syrgas sjunker jag snabbt till 90. Det är inte jättelågt, men det är inte tillräckligt bra. Pulsen är fortfarande hög men bättre – ligger runt 150. Febern har inte alls varit lika aggressiv idag – jag ligger högre än normalt men jag har legat under 38 hela dagen. Andningsfrekvens ca 40. Puls 150. Antibiotikan verkar ha en fin effekt.

Vårt rum

På eftermiddagen idag hade vi ett möte med två duktiga doktorer. Dom pratade med oss om lunginflammationer och om vad det kan innebära mig. Ett väldigt obehagligt samtal … nästan så att vi hade lust att skolka. Läkarna ville beröra de obehagliga scenarion som mycket väl kan inträffa när ett skört barn, liksom jag, med mycket små marginaler drabbas av en lunginflammation. Om jag får besvär att andas för egen maskin - hur mycket skall vi då hjälpa till? Hur resonerar sjukvården, hur är deras inställning? Hur ser vi som föräldrar på saken? Hur gör vi när vi ställs inför faktum? Till vilket pris är livetvärt att leva? Vad är värdigt? Vad är etiskt försvarbart? Det blev ett smärtsamt samtal fyllt av många, många, många tårar. Det är väldigt surrealistiskt att befinna sig i denna situation. Helt overkligt! Vad är det för konstiga saker att diskutera? Svåra samtal, omöjliga val. Ta ställning i förväg – det går inte. Det går inte ens att föreställa sig smärtan i att befinna sig i den situationen. Det är knappt så att vi klarar av smärtan i att befinna oss där vi är just nu i denna stund.

Tisdag kväll kl. 17.30. Andningsfrekvens 30. Puls 135. Det går åt rätt håll – nu hoppas vi verkligen att jag slipper komplikationer. Jag har inte råd med några bakslag - jag är inte redo att lämna ännu - det måste fortsätta åt rätt håll! Det bara måste.