Barnakuten Astrid Lindgren

Jag fortsätter ha feber och mår illa. Kräks och har svårt att behålla maten. Jag blir svagare och svagare. Jag krampar och kräks om vartannat hela båtresan från Visby till Nynäshamn. Mamma och pappa bestämmer sig för att åka direkt till Barnakuten på Astrid Lindgren – mitt andra hem.

Vi får komma in direkt på ett rum på akuten. Skönt, men väl inne här blir väntan lång och den ena i personalen rörigare än den andra. Prover tas. CRP, urinprov, blodgas etc. CRP = 12. Andningsfrekvens ca 36. Puls 170. Blodgasen visar hur salt- och mineralbalansen är i kroppen. Natrium var alldeles för lågt och kalium för högt. Doktorn ordinerar att en nål ska sättas så att dropp kan påbörjas omedelbart. Som en blixt från klar himmel kommer mamma att tänka på kortisol och den överhängande risken jag har att drabbas av binjuresvikt. Binjuren är det organ som styr utsöndringen av kortisol. Vid stress ökar utsöndringen mycket kraftigt och uteblir detta kan det snabbt ge förödande konsekvenser och leda till döden. Mamma upplyser doktorerna om detta och frågar om något kortisolvärde har tagits vilket det inte har. Lågt natrium kan stimulera epilepsikramper. För lågt natrium i kombination med för högt kalium kan vara en indikation på binjuresvikt. En ganska klassisk sådan. Vad beror min knasiga saltbalans på? Genast blir läget mer allvarligt. Nålen måste på plats!

Sätta nål… aj, aj, aj… som vanligt helt hopplöst för sköterskorna att fixa. Efter att den första sköterskan har provat och misslyckats ber mamma om att narkosen ska komma. Dom brukar lyckas – inte alltid men oftast. Jag är jätteledsen, trött och svag. Vi väntar och får snart veta att narkosen inte kan komma. In kommer då sköterska nummer 2 och försöker sticka. Det går inte heller bra. Jag blir ännu mera upprörd, ledsen, trött och svag. Fortfarande har jag inte fått varken vätskeersättning eller något annat. Det vi försökt att ge i magen kräks jag upp. Jag bajsar flera gånger – trots att jag knappt ätit något. Jag har magsmärtor. Febern får mig att krampa ganska kraftigt. Sköterska nummer 3 kommer in. Efter en lång och utdragen kamp från min sida lyckas hon sätta nålen och ta de prover som måste tas.

Strax efter att alla sköterskor lämnat rummet och jag och mamma är kvar själva så händer något. Jag tappar medvetandet på något sätt. Jag tappar färgen, blir alldeles grå i skinnet och kroppen blir alldeles slapp. Mina ögon famlar omkring – har mina sista minuter kommit? Mamma blir livrädd, hon lyfter upp mig i famnen och springer ut i korridoren där alla sköterskorna står. Snabbt in på rummet igen – sköterskor och läkare flockas snabbt runt omkring mig.

Syrgas sätts på och diverse undersökningar tar vid. Så småningom kommer jag sakta men säkert tillbaka, men efter detta försämras mitt läge drastiskt. Doktorn väljer att behandla mig som om jag lider av binjuresvikt. En engångsdos av kortison ges intravenöst. Akutmedicin mot kramperna, Midazolam, ges intravenöst. Vätskeersättning ges i mycket snabb takt, även det intravenöst, natriumhalten måste stabiliseras. Utvecklingen måste vända och det snabbt. Efter att första decilitrarna getts i snabb takt tas nya prover och droppet kopplas på. Syrgas kopplas på och jag har hela tiden saturations- och pulsmätare på. Min syresättning utan syrgas är klart försämrad och pulsen är väldigt hög.

Jag piggar på mig något, färgen på mina kinder kommer tillbaka, jag somnar gott i mammas famn och får en stunds vila.

Senare diskuterar vi lungröntgen med läkaren. Borde den inte göras? Tänk om hon har en lunginflammation trots att inte CRP är högt? Nja säger doktorn, det är inte så troligt. Vi tror att hon har en förkylning i kombination med en maginfektion. Vi ser inget som tyder på lunginflammation så lungröntgen är inte aktuell. Givetvis måste kortisolproblematiken utredas vidare, men troligen beror den eländiga saltbalansen på alla kräkningar som maginfektionen har orsakat.

Sent om sider får vi komma till avdelningen. Vid 21-tiden kommer vi äntligen till vårt rum, rum nr 13. på avdelning Q80. Nio timmar har vi nu suttit i rummet på akuten. Nio timmar! Skönt att äntligen få checka in på avdelningen. Vi har ett fin-fint rum med två fönster in mot gården där både mamma och pappa får lov att stanna här över natten. Skönt tycker vi alla tre för efter en sån här ”nära-döden-upplevelse” har vi ingen lust att skiljas från varandra.

Efter några timmar kom en narkosläkare från intensivvårdsavdelningen för att hälsa på oss och kolla på min andning. Tydligen var de osäkra på vilken avdelning jag borde vara på. I och med min svaga andning och höga andningsfrekvens kanske jag måste överföras till intensiven. Men doktorn såg snabbt att syrgasen som man kopplat in låg alldeles för lågt. Med mask ska den ligga på minst 5 liter och den låg på 1 liter. Det är som att andas i en papperspåse - precis vad jag behövde! Efter att vi ändrat blev det genast något bättre så jag fick ligga kvar på Q80. Samma doktor tyckte absolut att vi borde göra lungröntgen vilket också gjordes ganska omgående. Svaret var solklart - röntgen visade infiltrat (ett lite finare ord för inflammation) i båda lungorna. Om lunginlammationen var orsakad av virus eller bakterier var ännu oklart oklart men antibiotika sätts in intravenöst direkt. Doktorn sätter åter igen upp Kortison på medicinlistan. Andningsfrekvens mellan 50-60. Puls 180.