Idag var jag till min ögondoktor Lena. Hon tittade i mina ögon och hon redogjorde för svaret från ERG-undersökningen som jag gjorde under narkos.
Det fanns inte mycket att redovisa tyvärr.
Från mina tappar kunde minimala svar tydas. Pytte, pytte, pytteliten reaktion. I princip ingenting. Ögat gav mycket sämre svar än förra året. Vid en närmare titt i ögat konstaterade doktorn också att min näthinna är sjuk och att det finns en svullnad på min synnerv. Så det lilla synintryck som tapparna levererar kan inte processas ordentligt av synnerven. Först var hon rädd för att ett förhöjt tryck i huvudet var orsaken till svullnaden på synnerven. Hon kunde dock konstatera att så inte var fallet. Det blev dagens goda nyheter. Min synnerv är helt enkelt sjuk den också, troligen även det en naturlig följd av sjukdomen.
Dr. Lena sa i klartext att jag inte kan ta in min omgivning på något sätt med hjälp av synen. Tyvärr!
En liten chans till förbättrad eller åtminstone stabiliserad syn har varit vårt enda lilla, lilla ljus i tunneln. Idag blåstes det ut. För gott.
I och med CI-operationen har dock ett nytt litet, litet ljus tänts. Nu hoppas vi innerligt att denna lilla låga kan bringa ljus till vår tillvaro i form av ljud istället. Att leva under Zellwegers massiva tryckpress är väldigt svårt - näst intill omänskligt. Hur ska vi kunna leva med denna hopplösa sjukdom utan hopp? Hopp om livskvalitet för mig, under den korta tid jag har, är det enda hopp vi kan ha. Att få möjligheten att höra min omvärld skulle vara ovärderligt. Tänk vilken stimulans att få in ljud i min mörka och tysta värld. Vi måste tro på att det kommer att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar