Äntligen, ääääääntligen hemma igen. Vi har fått permission över helgen. Vi har dock inte fått några vettiga svar angående APT-tiden, det skall utredas vidare nästa vecka. Om jag råkar slå mig på något sätt under helgen måste vi omedelbart åka in... så en viss oro tycks ändå ligga i luften. Vilken tur för mamma och pappa att jag inte rör mig så mycket, då behöver de inte oroa sig för att jag skall ramla omkull och slå huvudet eller så. Doktorn sa att ett friskt barn hade kanske fått order att bära hjälm.
Fortsätter jag blöda från magen under helgen så finns ett recept på apoteket... helt uppenbart finns en oro över blödningarna också.
Läkare har som sin viktigaste uppgift att inte oroa, så länge inget är solklart så låtsas läkarna som om det regnar. "Ingen fara, allt ser fint ut." Det kan ofta vara oerhört irriterande. Alla är inte lika, men mina föräldrar vill veta sanningen - även om den är obehaglig. I vårt fall kan det knappast bli mera obehagligt än det redan är.
1 kommentar:
Måste säga att denna sida är så fint skriven, återvänder och läser den med jämna mellanrum. Känner igen mycket av er kamp mot läkare osv.
Hade en brorsdotter som föddes med ett syndrom som heter Q18- (en del av 18e kromosomen som fattades)+ att hon hade läpp/käk och gomspalt, hon skulle bli max 6 år sa läkarna när hon föddes. Hon blev 17 år och en vecka, hon lärde sig aldrig prata, sitta eller gå men lyste upp vår tillvaro på bästa sätt. Hon lärde sig att faster(jag) tyckte det var hemskt obehagligt när hon gnisslade tänder så det gjorde hon så ofta hon kunde när jag var i närheten. När hennes kusiner var i närheten märkte man att hon mådde bra, tyckte om att lyssna på barnens lek runtomkring henne. Lycka till lilla midsommarflicka och dina föräldrar Stor kram från Synnöve
Skicka en kommentar