Tänk så mycket jag kan sakna Freja. Det är så att jag blir alldeles snurrig i huvudet. Saknaden blandas med en stark rädsla, så stark att jag nästan får panik ibland. Panik inför det val jag har gjort att lämna Freja – även fast det bara är för 2 veckor. Jag vet att Freja har det tipp-topp med sin pappa – den bästa av alla pappor! Jag vet att Freja har det roligt på dagis – den bästa av alla förskolor! Jag vet att Freja sover gott om natten med sina vakande assistenter – de bästa av alla assistenter! Men tänk om något händer just nu – nu när inte jag är hemma. Jag skulle aldrig förlåta mig själv. Aldrig!
Som tur är vet jag att Freja mår bra. Jättebra till och med. Det kanske är skönt att slippa sin hönsiga mamma ett litet tag och få ha pappa för sig själv i några veckor? Troligen är det så.
Det är nog jag som saknar mest. Jag önskar att vi alla 3 kunde vara här tillsammans liksom de flesta andra familjer är. Jag vet ju att det förmodligen aldrig skulle funka och att Freja troligen inte skulle må särskilt bra av värmen. Men i min dröm springer Freja liksom alla andra barn på stranden och leker i sanden. Hon ropar på mig och Jakob och vill att vi ska komma och bada mera. Mera, mera, mera… hon får aldrig nog av att plaska i vattnet och att busa med oss. När hon blir trött får hon lite banan och sen kryper hon upp i min famn och somnar. Vi slumrar tillsammans i skuggan.
Det är så plågsamt att tänka dessa tankar och varför gör jag det? Jag ser alltid Freja för allt det hon är - inte för det hon inte är. Men ibland när jag kommer ut i verkligheten - utanför vår lilla vardagliga bubbla - så blir allt så tydligt. Att Freja inte kan gå. Att Freja inte kan sitta. Att Freja inte kan hålla huvudet själv. Att Freja har svårt att äta och dricka själv. Att Freja inte kan se. Att Freja inte kan höra. Att Freja inte kan prata. Att vi inte kan kommunicera med Freja, att aldrig få veta på vilket sätt hon uppfattar oss. Inte kunna ta del av Frejas tankar - säkert lika normala som alla andras - för att de är instängda i en kropp som inte samarbetar. Utanför bubblan ser jag allt det som gör att Freja skiljer sig från friska barn och med all tänkbar tydlighet visar hur svårt sjuk hon är.
Jag är i paradiset men ändå är jag ledsen. Kanske är det för att jag hela tiden ser små familjer liksom vår på stranden och kanske är det för att jag är den enda 33-åring som reser och delar bungalow med sina föräldrar. Det är såklart underbart att jag har möjligheten att göra detta med mina föräldrar men det är en väldigt stor sorg att inte kunna dela dessa ögonblick med min egen lilla familj.
Jag älskar er och saknar er massor!
Som tur är vet jag att Freja mår bra. Jättebra till och med. Det kanske är skönt att slippa sin hönsiga mamma ett litet tag och få ha pappa för sig själv i några veckor? Troligen är det så.
Det är nog jag som saknar mest. Jag önskar att vi alla 3 kunde vara här tillsammans liksom de flesta andra familjer är. Jag vet ju att det förmodligen aldrig skulle funka och att Freja troligen inte skulle må särskilt bra av värmen. Men i min dröm springer Freja liksom alla andra barn på stranden och leker i sanden. Hon ropar på mig och Jakob och vill att vi ska komma och bada mera. Mera, mera, mera… hon får aldrig nog av att plaska i vattnet och att busa med oss. När hon blir trött får hon lite banan och sen kryper hon upp i min famn och somnar. Vi slumrar tillsammans i skuggan.
Det är så plågsamt att tänka dessa tankar och varför gör jag det? Jag ser alltid Freja för allt det hon är - inte för det hon inte är. Men ibland när jag kommer ut i verkligheten - utanför vår lilla vardagliga bubbla - så blir allt så tydligt. Att Freja inte kan gå. Att Freja inte kan sitta. Att Freja inte kan hålla huvudet själv. Att Freja har svårt att äta och dricka själv. Att Freja inte kan se. Att Freja inte kan höra. Att Freja inte kan prata. Att vi inte kan kommunicera med Freja, att aldrig få veta på vilket sätt hon uppfattar oss. Inte kunna ta del av Frejas tankar - säkert lika normala som alla andras - för att de är instängda i en kropp som inte samarbetar. Utanför bubblan ser jag allt det som gör att Freja skiljer sig från friska barn och med all tänkbar tydlighet visar hur svårt sjuk hon är.
Jag är i paradiset men ändå är jag ledsen. Kanske är det för att jag hela tiden ser små familjer liksom vår på stranden och kanske är det för att jag är den enda 33-åring som reser och delar bungalow med sina föräldrar. Det är såklart underbart att jag har möjligheten att göra detta med mina föräldrar men det är en väldigt stor sorg att inte kunna dela dessa ögonblick med min egen lilla familj.
Jag älskar er och saknar er massor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar