torsdag 25 december 2008

God jul

Julafton var ingen rolig dag tyckte jag. Senaste två dagarna inkl. nätter har varit himla besvärliga. Jag har varit ganska gnällig och inte alls tillfreds. Trots alla fina julklappar blev jag inte gladare. Idag har varit bättre, jag har lekt lite med mina nya leksaker och testat en del av mina nya kläder. Skoj!

En av mina fovoritleksaker är en fin hund som jag fick av mormor. Den både skäller, morrar och viftar på svansen när jag rör vid den. Jättesöt!I skrivande stund sover jag gott.. snart är det dags för middag.

torsdag 18 december 2008

Lek på Galaxen

Jag har så roligt på mitt dagis, jag trivs verkligen som fisken i vattnet. Det finns så många roliga grejer att leka med där. Min absoluta favorit just nu är en stor spindel som vibrerar när jag rör vid den. Jätteskojig! Jag har precis lärt mig hur man gör. Karin filmade lite häromdagen. Klicka på play-knappen så får du hänga med mig en kortis till Galaxen...

lördag 13 december 2008

Glad Lucia


Det är verkligen en sällsynt obekväm hatt det här...
tur att man inte använder den så ofta.


torsdag 11 december 2008

En sån fantastisk överraskning!

Ikväll ringde Jämtkraft... Åh nej, tänkte mamma först, nu är det försäljare som ringer igen. Vi som anmält oss till Nix-registret och allt!? Men, det var ingen försäljare som ringde. Nej, nej, nej... det var en anställd på Jämtkraft som ringde och berättade att mamma vunnit en resa till Åre. Tydligen har Jämtkraft anordnat en tävling där svenska folket fått till uppgift att nominera goda förebilder. Utifrån alla nominerade har Jämtkraft sedan valt ut 10 vinnare, varav min älskade mamma blev en av dem. Mamma blev nominerad till tävlingen med nedanstående motivering:




Vi vet ännu inte så mycket mera än att mamma vunnit och att vi skall få åka på semester till Åre. Vilken underbar överraskning! Jämtkraft-tanten som ringde blev jätteglad hon också. Mamma rördes naturligtvis till tårar när motiveringen till nomineringen lästes upp. Mamma blev så himla, himla rörd och glad - kunde så klart inte hålla tårarna tillbaka. Jämtkraft-tanten fick svårt att hålla tillbaka tårarna hon också. Tanten avslöjade också att mamma blivit nominerad till tävlingen av Dessi.

Åter igen, tack snälla Dessi för att du är med oss i vår kamp. Tänk att du - som vi tidigare inte haft någon kontakt med - har blivit en av våra mest engagerade och omtänksamma följeslagare. Ditt stöd betyder så oerhört mycket för mamma. Och inte bara för mamma utan för oss alla. Du hjälper oss att orka ännu mera. Vi är inte ensamma. Tack!

onsdag 10 december 2008

Ståskal

Idag var jag på Olmed vid S:t Görans sjukhus och gjorde en gipsad avgjutning av min kropp. Denna avgjutning skall användas för att göra ett ståskal som ska hjälpa mig att stå på egen hand. Ståskalet hjälper till att belasta skelettet på rätt sätt och samtidigt ger det möjligheter att leka i upprätt ställning vilket bl.a. är bra för andning och matsmältning. Tänk också vilken härlig känsla att kunna vara på samma nivå som andra barn runt omkring mig.
:-)

Det var jätteskoj att gipsa kroppen. Jag njöt fullt ut! Tji fick mamma och pappa som trodde att jag skulle tycka tvärtom...
;-)

tisdag 9 december 2008

Visual evoked potential

Idag var jag på Huddinge sjukhus för att undersöka min syn. Vi bestämde oss för att göra samma undersökning som gjorts i Barcelona för att få ett säkerställande. Undersökningen som jag gjorde kallas för VEP (visual evoked potential). VEP är en metod för att undersöka synnervens funktion. VEP används för att diagnostisera synförlust hos patienter som ej kan kommunicera, såsom spädbarn och små barn som jag. Då får man små metallplattor på huvudet, en lapp för ögat och så utsätts ögat för starka ljusblixtar. Elektroderna på huvudet läser då av vad synnerven registrerar.


Överraskande nog kunde doktorn inte avläsa några säkra svar från undersökningen. Det hon säger är med andra ord att jag inte ser något längre. D.v.s. att jag är blind.Det var vi inte alls beredda på. Inte alls. Mamma och pappa har alltid upplevt och upplever fortfarande att jag har någon form av synförnimmelse... men... nu är frågan hur det är med den saken egentligen.

Det här är mycket nedslående resultat. Framförallt eftersom resultaten från synundersökningen i Barcelona sa det motsatta. Kan vi inte lita på den spanska undersökningen? Eller är det den svenska undersökningen som inte stämmer? Eller stämmer de båda? Kanske kan det vara så att jag tappat synen helt senaste tiden? Vi vet ju att sjukdomen är framåtskridande, men det är ändå svårt att förstå. Att vilja förstå. Vi kommer att göra om undersökningen i början av nästa år igen.

fredag 5 december 2008

Mitt dagis Galaxen

Nu har dagis dragit igång på allvar. Jag var där några timmar idag igen. Jätteskoj. Det händer så mycket spännande saker på Galaxen. Vi lekte med en ljusslinga och skramlande bollar, vi åt frukt och vi sjöng. Förutom jag så är det 2 andra pojkar. Vilken tur vi har som får gå på ett så fint dagis.

APT-tid 165

Igår var jag på Huddinge sjukhus. I utredningen inför en eventuell CI-operation så måste även en datortomografi göras på mina öron så att doktorn kan se att allt ser ut som det ska. Under undersökningen måste man ligga helt stilla. Att ligga helt stilla är inte min grej så då var doktorn tvungen att söva mig. Undersökningen är kort så narkosen behöver inte vara så tung. Skönt, för det är ju alltid en risk att sövas.

I samband med detta skulle vi också passa på att ta Koagulations-proverna. Allt gick jättebra... till en början. Narkosen satte nålen och det gick bra. Proverna togs i ett nafs. Narkosen och undersökningen var klart på ett kick. Sen skulle vi bara till uppvaket för att kolla att jag vaknade igen ordentligt. Väl på väg från röntgen så ringde blodlabbet och sa att alla proverna var misslyckade. Allt kasserat, slängt i soporna. Puts väck. Alla mina dyrbara bloddroppar borta.

Göra om. Börja om från början. Varför upprepar sig historien varje gång?Två gånger fick vi göra om. Man ville först testa den infart som redan satt på plats. Men det funkade inte för provtagning så klart. Synd! Narkostjejerna var i alla fall snälla och tog sig tid att hjälpa till på eftermiddagen igen. Åter igen blev det en heldag på sjukhuset.

Hur som helst... nu är alla prover tagna så nu är det bara den eviga väntan kvar. Ett provsvar har kommit idag, min APT-tid. Den har stigit ännu mera, nu är den uppe på 165.

onsdag 3 december 2008

Hemostas

Nu har doktorn äntligen ringt om mina provsvar gällande blödningstiden. Dock hade han inga egentliga svar att ge. Förutom APT-tid hade man också tagit prover för att kolla Faktor VIII och Faktor IX. Som vi förstod det var Faktor IX inom normalspannet medan jag hade förhöjda värden av APT-tid och Faktor XIII. Faktor VIII är ett protein som är nödvändigt för att blodet skall koagulera. Vissa personer saknar detta protein eller har en så låg nivå att blodets koaguleringsförmåga är nedsatt. Fråga oss inte vad det innebär att ha förhöjda värden av denna för vi har absolut ingen aning. Hur som helst... imorgon skall flera prover tas. De vill nu också titta på Faktor XI, Faktor XII, Kardiolipinantikroppar samt Lupusantikroppar.

Begreppet hemostas omfattar de fysiologiska processer som förhindrar förblödning vid kärlskador samtidigt som blodet hålls flytande. Blodkoaguleringen är den viktigaste delen i hemostasen, kroppens sätt att klara och hindra blodförlust vid skador. På http://sv.wikipedia.org/wiki/Hemostas kan du läsa mer. Det är ingen enkel läsning.

Dagis och bad

Idag var min första dag på dagis. Det var bara en kort sväng på förmiddagen, men det var jätteskoj. På fredag ska vi dit några timmar igen. Tänk vad roligt det ska bli när jag får vara där och leka alldeles själv utan mamma och pappa. De har så många roliga leksaker och skojiga tanter att leka med.

Efter dagis så var det dags för vattegympa på Lidingö sjukhus. Äntligen! Det har gått så många veckor sen sist, det är så mycket som har kommit i vägen. Som jag längtat efter idag. Men när vi kom dit så var det ingen annan än vi där. Alldeles tomt på andra barn... ingen annan så långt ögat kunde nå - bara en varm och go bassäng å så jag och mina virriga föräldrar. Då slog det pappa att sista vattengympan för terminen nog redan varit. Hmmmm... äsch då sa mamma... då badar vi bara du och jag. Vi frågar inte om lov för då säger de säkert nej.
Bus-mamma!
:-)



Så jag och mamma hoppade i och hade bassängen för oss själva. Jättemysigt!
För övrigt så mår jag bättre nu. Jag har slutat äta antibiotika och jag har inte blött mer ur magen så det är bra. Väldigt skönt! Vi väntar fortfarande på provsvar sen förra veckan, men som vanligt ringer ingen som avtalat. Vi kontaktar er torsdag eller senast fredag sa doktorn för 1 vecka sen. Vi har ringt och vi har ringt... nya löftet var att de skulle ringa idag men ännu så länge är telefonen alldeles tyst. Pappa får nog ringa Q83 igen eftersom vi måste ha med oss information till morgondagens sövning och datortomogafi på Huddinge sjukhus. Kanske behövs fler prover tas? Det är ju alltid bra att slå 2 flugor i 1 smäll när tillfälle ges.

fredag 28 november 2008

Vår kyl

Så här ser vår kyl ut... lite annorlunda?
- medicinschema
- matschema
- och mängder av kallelser till KS


Jag har så många läkare så det är en heltidssyssla att hinna med dem allihopa... öronläkare, ögonläkare, neurolog, gastroläkare, CI-läkare, leverläkare, kirurger, narkosläkare, genetikläkare, dr. Martinez och så alla akuta besök på akuten där det är nya läkare varje gång. Man blir alldeles snurrig... Godnatt!

Apoteket Scheele

Vi trodde att det hade lugnat ner sig, att vi kunde slappna av lite... men icke. Igår kväll innan läggdags fick jag så himla, himla, himla ont i magen. Jag skrek obarmhärtligt i flera timmar innan jag i total utmattning slocknade i mammas famn. Efter någon timma skulle mamma kolla mitt PH-värde i magen (vi gör det för att bestämma oss för om jag ska äta Losec eller inte, jag slutade häromdagen). När mamma öppnar knappen på magen så kommer en massa blod ur magen igen. Det är inte lika färskt blod som sist men minst lika mycket. Varför då? Jag har ju slutat äta Ipren. Och min koaguleringsprocess fungerar ju inte korrekt... tänk om det blir värre under natten? Vad göra? Ringa avdelningen... hmmm... det får vi ju egentligen inte för vi är inte inskrivna längre. Åka till akuten? Nja, vad kommer dom att göra... antagligen inte mer än sist. Det finns ju ingen gastroläkare på sjukhuset så här dags, klockan är ju efter 17. Just det... det är ju efter 17 som inga läkare behövs. Skämt å sido, mamma ringde avdelningen i alla fall för att få lite guidning, men de kunde inget säga och inga läkare finns på plats förrän fredag morgon.

Nåväl vad göra? Losec slutade vi med häromdagen för att se om det påverkar gasbildningen i min lilla mage... men har något sår i magen rivits upp så lär det svida en hel del av magsyran. Vi börjar med Losec igen. Moment 22. Men blödningen då? Varför har det börjat blöda så mycket igen? Vad gör vi åt det? Som tur var skrev läkaren ut ett preparat till mig förra veckan som heter Tranexamsyra som är koagulationsfrämjande, men eftersom blödningen avtog under veckan så brydde vi oss inte om att hämta ut det. Dumt nog! Det skulle endast tas om blödningen återkom. Men nu fick vi anledning att hämta det... mitt i natten. Tur att vi bor i Stockholm med dygnet-runt-öppet apotek. Så mamma brassade in till Apoteket Scheele och hämtade mina medikamenter. Blödningen har nu åter avtagit, men vi är såklart fortfarande lite oroliga. Hur ska vi kunna slappna av? Hoppas doktorn ringer upp oss snart.

Trevlig helg!

onsdag 26 november 2008

Lång och jobbig dag på sjukhuset

Har precis kommit hem från sjukhuset efter en grymt tuff dag. Många prover skulle tas och det var precis lika svårt och jobbigt som vanligt. Efter 3 stick, 1 i armen och två i huvudet, hade tanten endast lyckats fylla knappt hälften av rören. Gahhhh... mamma blir så himla arg... varför kan man inte låta den bästa av den bästa av den bästa sticka mig? Narkosen fixar det alltid de gånger då de blir inkallade. Varje gång vi ska ta prover berättar vi om hur svårt det är, men det lyssnas ändå inte... förrän det är alldeles för sent. Så vi fick dela upp provtagningen i två omgångar. Det är det absolut värsta som kan hända. Ok att en provtagning är jobbig (det kommer det alltid att vara) men när den heller inte ger resultat... då blir vi sååå frustrerade.

Först trodde vi inte att det skulle gå att genomföra provtagning nr. 2 för jag var heeeelt förkrossad. Vi överdriver inte. Men efter ca 1 1/2 timma hade jag lugnat mig något så då gjorde vi ändå provtagning nr. 2 via stick i fingret. Och det gick faktiskt jättebra, även om jag blev ledsen såklart. Jag har fint flyt i mina fingrar.

Några av provsvaren hann vi få. Jag har fortfarande hög APT-tid, så något knas i koaguleringen har jag tyvärr. Vi tog flera prover för detta, men det tar tid att få svaren. Förhoppningsvis kommer det innan helgen. Hoppas bara att de inte slarvar bort eller råkar förstöra mina dyrbara bloddroppar, för det händer ju också titt som tätt. Då ska mamma personligen gå och ta itu med den ansvarige... det lovade hon doktorn.
;-)

Nu sover jag som en stock - totalt utmattad. Jag hoppas att jag kommer att få en god natts sömn i natt. Jag behöver det. Vi alla behöver det. Mamma har också blivit sjuk och har tappat rösten på kuppen... så det är inte konstigt att hennes stubin var kort idag. Otroligt att hon lyckades göra sig hörd så pass ändå, nu får hon nog vara tyst ett tag framöver. Jag tyckte att det var bra, det var på tiden att mamma sa till på skarpen. Så svårt kan det väl inte vara att informera vårdpersonalen om hur svårstucken jag är och hur mycket jobbigt jag har varit med om samt att jag knappt varken ser eller hör. Såna här saker blir ju ganska mycket läskigare då, jag förstår ju inte rikigt vad som händer. Vi får helt enkelt hoppas på bättring.

Dagens vikt: 10720 gr

tisdag 25 november 2008

Kul att stå

Sen jag slutade äta Sabrilex har jag börjat tycka att det är roligt att försöka stå när mamma och pappa hjälper till. Jag orkar bara korta stunder, men jag tycker att det är himla skoj. Jag känner mig lite starkare. Och när mamma och pappa uppmuntarar, tjoar och tjimmar så blir jag så stolt så stolt. Det syns tydligt på lång väg... då lyssnar och ler jag, pratar lite extra... och så kanske jag skuttar till med armar och ben några extra gånger.

fredag 21 november 2008

Permission

Äntligen, ääääääntligen hemma igen. Vi har fått permission över helgen. Vi har dock inte fått några vettiga svar angående APT-tiden, det skall utredas vidare nästa vecka. Om jag råkar slå mig på något sätt under helgen måste vi omedelbart åka in... så en viss oro tycks ändå ligga i luften. Vilken tur för mamma och pappa att jag inte rör mig så mycket, då behöver de inte oroa sig för att jag skall ramla omkull och slå huvudet eller så. Doktorn sa att ett friskt barn hade kanske fått order att bära hjälm.

Fortsätter jag blöda från magen under helgen så finns ett recept på apoteket... helt uppenbart finns en oro över blödningarna också.

Läkare har som sin viktigaste uppgift att inte oroa, så länge inget är solklart så låtsas läkarna som om det regnar. "Ingen fara, allt ser fint ut." Det kan ofta vara oerhört irriterande. Alla är inte lika, men mina föräldrar vill veta sanningen - även om den är obehaglig. I vårt fall kan det knappast bli mera obehagligt än det redan är.